Ossuarium

Kretz, Kreuger och Brockman

Utställningstext

Ossuarium

Det sägs att det i sextonhundratalets Tyskland levde en furste, som blev besatt av sin egen förestående död. Han styrde över ett av alla de miniatyrfurstendömen som på den tiden täckte Europa som ett lapptäcke, och för varje år som gick styrde han en allt större del förläningens skatteintäkter till sitt eget minnesmonument. För honom var livet efter detta inte en eftertanke eller någonting han ägnade sig åt vid sidan om – det var en passion som gränsade till en mani. Fursten hyrde in kompositörer att skriva musik till begravningen, inredde gravkoret och lät rista in alla de mest tankeväckande sentenserna om döden han kunde hitta på sin sarkofag.

När monumentet var färdigt fanns det bara ett problem – fursten var fortfarande vid liv, och fast han länge hade anat döden bakom varje hörn, fortsatte han att leva. Han levde år ut och år in, och kom att överleva inte bara sin hustru och sina bröder, utan sina barn och sina barnbarn med. När han slutligen vid mycket hög ålder avled hade han inga levande arvingar kvar, och hans lilla furstendöme svaldes av grannstaterna. Det enda han lämnade efter sig var den konst och musik, som han år ut och år in hade beställt för att liksom hålla i handen på den resa han visste skulle vara hans sista.

Jag tänker på den tyske fursten när jag ser de verk av Stina Brockman, Mari Kretz och Petter Kreuger som tillsammans bildar utställningen Ossuarium. På sätt och vis står de inför samma uppgift som de skulptörer och målare han anställde: Hur ska man ge form åt det som per definition saknar en form? Döden är frånvaron av liv, en ren negation, men konstnärens – och, vem vet, kanske själva konstens? – uppgift är att ge den en form som hör till den här världen. Att göra det ogripbara gripbart, och gestalta det som inte har någon kropp.

Ska man förstå döden som ett på en och samma gång vackert och lockande, som kusligt och öde landskap, som den tonar fram i Stina Brockmans bilder? Är den snarare ett mekanistiskt sammanhang där stumma led fogas till andra led i en sorts evighetsdans, som i Petter Kreugers teckningar och skulpturer? Eller som den framstår i Mari Kretz installation Repstegen; en väg från en plats till en annan, från detta plan till ett nytt?

Det verken har gemensamt, är att de alla präglas av en stark känsla av när- och frånvaro på en och samma gång. Men hur man än väljer att läsa dem därefter, tycks de verk som tillsammans utgör Ossuarium peka åt olika håll. Kanske är det just det som gör den till en välgärning. För om sjukdom och död under det senaste året har varit mer närvarande och framträdande i våra medvetanden än på många år, så är det ytterst sällan en död som blir gestaltad eller får en form. Den är klinisk, medicinsk och statistisk – som vården och det moderna samhällets principer ska vara. Men om vi också vill närma oss det öde som när vi kommer omkring alla delar, så har vi inget annat val än att göra som den tyske furste vi började den här texten med; det är till musiken, till litteraturen och till konsten vi måste vända oss.

I det kanske allra äldsta litterära verket av alla, Gilgamesheposet, heter det på den tionde kilskriftstavlan:

”Ingen ser döden,
ingen skådar dödens ansikte,
ingen hör dödens röst.”

Det är märkliga ord – i alla fall när man tänker på att de kommer från ett verk som nästan uteslutande handlar om en människas kamp för att försonas med, och lära sig att acceptera den egna dödligheten. Men kanske är det just därför som de står där. Vi kanske inte ser, och vi kanske inte hör – men vi kan inte leva utan att försöka, och utan att vilja ge det ogripbara en form.

Text av Måns Wadensjö, 2021